När jag satte mig ner i går kväll och skulle skriva denna krönika så hade jag en ganska tydlig bild av vad den skulle innehålla. Några minuter in i krönikan, ungefär i första stycket, så gick strömmen hemmavid. Det ska sägas att vi bor på landet så vi är inte helt ovana vid att det inträffar, och familjens (ok, mest mina) återkommande riskanalyser har lett till att det finns en tillräckligt dimensionerad UPS vid varje kritisk punkt för att klara ett bortfall på 30 minuter, vilket det oftast rör sig om, samt ett mindre dieselelverk för att primärt tillse vattenförsörjning vid längre elavbrott. Jag skulle vilja påstå att de mest sannolika riskerna är mitigerade.
Sannolikt är detta inte scenariot för genomsnittsinvånaren, där till och med batterier till en ficklampa lyser med sin frånvaro. Dessvärre är det just detta fokus som blickarna ånyo riktas mot när samhället ska rusta sig för en kanske mörkare tid.
Faktum är att även om jag rustar mig så är samhället långt ifrån lika rustat vilket bekymrar mig betydligt mer. Hur kan det komma sig att det lokala strömavbrottet gör att fibern till vår fastighet slocknar? Jag är tillräckligt gammal för att inte ha släckt det analoga nätet hemmavid än då jag inser vikten av en fungerande backup, men det är långt från normalbeteendet idag.
I samband med stormen Gudrun 2005 blev det uppenbart för var och en att strömförsörjningen till det mobila nätet inte klarade några större bortfall. Förbättringar har sedan dess skett, men det är långt kvar innan det mobila nätet är lika tillförlitligt som det analoga nätet var under sina glansdagar. Hur det 10 år senare kan byggas fibernät som inte är mer robusta, inte minst med tanke på att de torde klassas som samhällskritisk infrastruktur, är skrämmande.
För att återknyta till rubriceringen av krönikan så är det hög tid att i kritisk infrastruktur tillse att dess grundkomponenter är tillräckligt robusta över tid. Strömförsörjningen är så klart A&O, men det faktum att vitala ägg allt oftare läggs i samma korg, kanske i en korg som ligger helt bortom kontroll är tämligen naivt. Beror det på att riskanalyserna görs på samma teoretiska plan som besluten som fattats? Här måste gapet kraftigt krympa mellan verklighet och teori och besluten bör grundas på det förstnämnda.
Det faktum att gapet existerar gör ju också att den som vill oss illa inte behöver anstränga sig nämnvärt för att nå de frukter som sårar oss mest. För den illvilligge, likt för äppelodlaren, så kan vi konstatera att 2016 var ett av de bättre åren för såväl den som skördar sin egen eller som för den som skördar någon annans frukt.
Det stora flertalet som läser denna krönika kan sannolikt göra skillnad. Kommunicera de brister som du ser är uppenbara. Ge beslutsfattaren en chans att fatta välgrundade beslut. Det är inte fel att acceptera brister, vi gör det hela tiden, men att inte ges möjlighet att välja vilka risker vi accepterar är kanske den största risken av alla.
Thomas Nilsson
